Min storebror Jonas hade precis flyttat till studenthemmet Skogsbo i Nacka när han frågade om han fick låna min gamla synt. Jag sade ja, men tyckte att det var lite märkligt. Det var en färgglad barnsynt som bara kunde spela två toner samtidigt – försökte man lägga ett vanligt ackord blev alltså den tredje tangenten stum. Vem skulle ha nytta av en sådan?
Emil hette han tydligen, en ljuslockig lovande musiker med Jönköpingsdialekt. Han svor på ett sätt som bara någon som inte gjort det under sin uppväxt gör – »Kom nu för I HELVETE, Jonas, så dricker vi te!« – och verkade på min brors beskrivning som en excentrisk person.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in
Publicerad 2020-03-23 Artikeln är skriven av Elin Klemetz.
- Mer:
- Porträtt
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
