Stina Oscarson är sin egen värsta fiende

Stina Oscarson trampar raskt på genom den decimeterhöga snön på Kyrkogatan i Mora. Hennes benvärmare har halkat ner något på hennes gråa jeans och mössan är nerdragen till kanten på hennes glasögon. Det är slutet av februari och bara några dagar kvar till Vasaloppet, och hela staden har börjat göra sig redo för den kommande anstormningen. Skidspåren är mer välskötta än de oplogade vägarna, längs med trottoarerna gör företag reklam för vallaservice, matvagnarna står parkerade överallt och Centrumkyrkan har temporärt blivit diplom- och hittegodsavdelning. Alltihop påminner Stina Oscarson om åren i Skellefteå Skidklubb, och det fyller henne med olust. Samtidigt oroar hon sig över den kritik hon de senaste veckorna har fått i egenskap av chef för Radioteatern.

Egentligen är Stina Oscarson van vid uppståndelse. Ända sedan hon 2008 tog initiativet till Skuggutredningen – en undersökande vision för svensk kulturpolitik som svar på regeringens egen kulturutredning – har hon debatterat, föreläst, hyllats och ifrågasatts. Hon har kallats kommunist och fått höra att hon borde bli utvisad till Nordkorea (när hon förespråkade reklambegränsningar), uppmärksammats för teateruppsättningar som Woyzeck och Elvira Madigan med teatergruppen ML02, bjudits in till kulturdiskussioner av politiker som Håkan Juholt, kritiserats för radikala radiopjäser och gjort det till sitt kännetecken att använda teatern som plattform för politiska samtal.