Sanna Lenken: »Som regissör är man nästan en psykolog«

Du beskriver dig själv som en »typisk kulturarbetare« som haft en kritisk inställning till polisen.

– Min fördom har nog varit att det är ett machoyrke där folk gillar att utöva makt. De få gånger jag själv kommit i kontakt med polisen var när jag var ung och gick i antirasistiska demonstrationer, och det kändes som om de kom som någon sorts militär och jagade bort oss. Med tiden har jag förstås fått en mindre svartvit blick, även om jag har behållit mitt ifrågasättande av våldsmonopolet. När folk jag känner fick höra att jag kanske skulle regissera Tunna blå sa en del: »Men Sanna, det är en polisserie! Ska du verkligen göra sånt?« För mig var Cillas [Jackert, huvudförfattare] manus så berörande att jag inte ens tänkte på att det handlade om poliser. Hon hade lyckats få in både kärlek, komplicerade relationer och frågor som rör vår samtid. Samtidigt kändes det spännande att få skildra något jag har svårt för. Att gå emot mina fördomar, men också gräva där fördomarna fanns.

Relaterat

6 fakta om Tunna blå linjen

»Vi berättar om sex poliser, så då måste vi bry oss om dem. Men det får inte heller bli: ›Vad mysiga poliserna är och vad härligt de har det.‹«

Gizem Erdogan: »Kvinnliga huvudroller har inga vänner och är överambitiösa«

Gizem Erdogan funderar över vilka perspektiv som får mest utrymme i Tunna blå linjen.

Amanda Jansson: »De gör saker som inte går att försvara, men förklara«

Här berättar Amanda Jansson om arbetet med att utveckla sin rollfigur och varför hon först trodde att serien var en komedi.