På Filter har vi länge haft en förkärlek till svenska (manliga) humorgrupper och dynamiken inom dem. Redan 2009 skrev jag om Killinggängets försök att återförenas. Det inleddes på ett blåsigt vandrarhem på Öland, dit medlemmarna åkt för att dricka sprit och hitta på nytt material. »Man sitter och skämtar om samma sak, samma sak, samma sak, i flera dygn, tills man är så trött på de andra att man är på väg att kräkas«, sade Andres Lokko.
»Det låter inte klokt«, fortsatte Henrik Schyffert. »Det bara maler på. Det blir tvångsskämtande om ingenting, bara för att det ska pågå. Vi hade någon mellanchef en gång som hette Björn Kvist. Honom pratade vi om jättemycket. ›Björn Kvist‹, säger någon, ›han är helgpappa‹. ›Björn Kvist On Ice‹, fortsätter en annan. ›Björn Kvist och Knorrhane‹, fortsätter en tredje. Och då undrar en fjärde vad som hände med Ruskprick? Och så fortsätter det: ›Om man döper någon till Ruskprick, då är hans karriär rätt utstakad, tror jag.‹ Så sitter man och maler. Någon säger: ›Nämen fan, nu skärper vi till oss.‹ Och det blir helt tyst. Tills någon säger: ›Björn Kvist.‹ Sedan börjar det om.«
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in- Mer:
- Filterbubblan
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!