Varenda regissör som har slagit igenom över en natt kan intyga samma sak: som på en given signal översköljs man av producentpropåer, samarbetsförfrågningar och manusförslag. Har man gjort något som slår tycks alla andra tro att de vet bäst vad man bör göra härnäst.
Så var det också för Gabriela Pichler. Hennes debutlångfilm Äta sova dö hade en enkel premiss: den unga tjejen Raša bor på landsorten i Skåne, blir av med sitt fabriksjobb och måste undergå arbetsförmedling och jobbcoachning för att hitta en ny anställning. Pichler hymlade inte med att hon inspirerats av sitt eget liv. Hennes föräldrar kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare på 70-talet – mamman från Bosnien, pappan från Österrike – och bodde först i Flemingsberg innan de slog sig ner i den skånska orten Örkelljunga, där Gabriela Pichler så småningom började arbeta på fabriken Gillebagaren. Hon pratade om Äta sova dö som en sorts revansch: om att visa tidigare förbisedda sidor av Sverige, om att knäppa privilegierade människor på näsan, om att rasera den svenska självbilden.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga inVad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!